Välkommen tisdag!
Jag trodde nästan jag skulle avlida på jobbet igår. På riktigt. Mina koffeintabletter var slut och jag glömde kortet hemma. Gah.
Jag var så trött så jag skelade, försökte inbilla mig själv att jag sovit för mycket... Fast det är ju bullshit, fattar inte varför folk säger så, att sova för mycket går inte. Eller ok, det kanske går men då märks det, har man sovit för mycket betyder det helt enkelt att man inte kan sova mer, och det kan jag. Jag kan nana som bara den, imorse hade jag inte heller haft några som helst problem att krypa längre in under täcket i den svinkalla lägenheten och somnat om bums.
Men okej tänkte jag, det är bara att pallra sig upp, idag ska jag ju ändå få mina ljuvliga duracell-piller (halvtragiskt att jag har hittat ett piller som får mig upp ur sängen på morgonen kan ni tycka, fantastiskt tycker jag själv)
Så står jag och väntar på bussen i godan ro och förgås av trötthet men blir varm inombords när jag vet vad som väntar. Så kommer bussen och jag går på. tar upp plånkan för att stämpla mitt busskort. Och väl där, i plånboken så... Kommer jag på att det (massa svärod) busskortet ligger ju för (ett svärdord) kvar på köksbordet!!!!
Jag höll på att börja lipa, men tog mig samman i sista sekund. Jag tog mitt liv som insats och spenderade min 25 minuters busstid för att skramla ihop 47,50. Och jag lyckades. 50 kronor i mynt.
Sedan tappade jag ut nästan alla mynten på tunnelbanan men det brydde jag mig inte om, jag kastade mig ner på alla fyra och räddade vad som räddas vad som räddas kunde och jag lyckades! 47.50 exakt. Halleluja, nu ska jag bara luta mig tillbaka och låta pillrerna göra sitt, sen är det bara välkommen tisdag!
Jag var så trött så jag skelade, försökte inbilla mig själv att jag sovit för mycket... Fast det är ju bullshit, fattar inte varför folk säger så, att sova för mycket går inte. Eller ok, det kanske går men då märks det, har man sovit för mycket betyder det helt enkelt att man inte kan sova mer, och det kan jag. Jag kan nana som bara den, imorse hade jag inte heller haft några som helst problem att krypa längre in under täcket i den svinkalla lägenheten och somnat om bums.
Men okej tänkte jag, det är bara att pallra sig upp, idag ska jag ju ändå få mina ljuvliga duracell-piller (halvtragiskt att jag har hittat ett piller som får mig upp ur sängen på morgonen kan ni tycka, fantastiskt tycker jag själv)
Så står jag och väntar på bussen i godan ro och förgås av trötthet men blir varm inombords när jag vet vad som väntar. Så kommer bussen och jag går på. tar upp plånkan för att stämpla mitt busskort. Och väl där, i plånboken så... Kommer jag på att det (massa svärod) busskortet ligger ju för (ett svärdord) kvar på köksbordet!!!!
Jag höll på att börja lipa, men tog mig samman i sista sekund. Jag tog mitt liv som insats och spenderade min 25 minuters busstid för att skramla ihop 47,50. Och jag lyckades. 50 kronor i mynt.
Sedan tappade jag ut nästan alla mynten på tunnelbanan men det brydde jag mig inte om, jag kastade mig ner på alla fyra och räddade vad som räddas vad som räddas kunde och jag lyckades! 47.50 exakt. Halleluja, nu ska jag bara luta mig tillbaka och låta pillrerna göra sitt, sen är det bara välkommen tisdag!
Kommentarer
Trackback
